Evasaralinnea blogg EvaSaraLinnea.se -

€$#^•€$&@?!

Åååh vad jag svär och skriker just nu! Jag svär och skriker över försäkringskassan, jag svär och skriker för min läkare, jag svär och skriker för denna situation som dom satt mig i på grund av ett litet läkarintyg!!!!! 

Sen i början av december har jag varit sjukskriven, läkaren har segat med mina intyg, försäkringskassan har klöddat med min SGI och jag har varit utan pengar hela denna perioden... 0kr!!!!!! 0kr har jag i inkomst just nu....

Jag kan inte med ord beskriva hur arg, ledsen, stressad och besviken jag är! 

Har jag inte nog med bekymmer och stress moment? 

Nääää vi ordnar ett till... 

Jag orkar snart inte mer! 

sjukskriven för psykisk ohälsa

När man är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa slåss man inte bara mot sitt egna mående utan också mot andras tankar och värderingar.

Man blir påverkad av dem, varken man vill eller inte. Varje dag har jag rädslan att göra fel. Fel mot försäkringskassan, arbetsgivaren eller mot människors åsikter. Jag går och är rädd för att behöva försvara mig själv mot andras frågor och funderingar angående mitt mående, för min sjukdom.


Får jag gå ut, umgås med vänner, skratta?
Jag funderar på vad som är tillåtet. Vad får jag egentligen göra som sjukskriven? När man brutit benet kanske det är en mer självklarhet. Man gör det man kan och vill, och går tillbaka till jobbet när gipset är borta och ingen ifrågasätter dig.
Men att leva med psykisk ohälsa syns inte alltid på utsidan.


"Hon ser inte särskilt deprimerad ut!"


Har du någonsin hört någon säga det? Eller kanske har du själv tänkt den tanken när du träffat på någon som är sjukskriven? Jag har hört det från andra flera gånger sorgligt nog. Det värsta är att den som är sjukskriven ofta vet om det och det gör att kampen att ta sig ut kan bli än större. Jag känner iallafall så att jag stänger inne mig mer än vad jag borde på grund av detta. Jag har en rädlsa för att någon ska se mig och tro att allt helt plötsligt är bra. När jag sen börjar må bättre vågar jag knappt säga det av rädsla att alla krav kommer att rasa över mig, igen.


När man är sjukskriven för depression förväntar sig folk att du skall vara nedstämd och gråta, inte att du försöker att ha roligt i en strävan i att bli frisk.
Jag känner mig falsk, som att jag skolkar från mitt jobb. Lurar min omgivning. Just för att jag är ute och "roar mig" och ser ut att må bra fast än jag mår skit och i själva verket försöker jobba på min sociala förmåga att vistas bland människor jag inte känner.


Så nästa gång du ser en utmattad/deprimerad person på fest, tillsammans med en vän eller på gymmet. Tänk inte en ifrågasättande tanke om att personen verkar må bra. För även om personen ser frisk ut, ler mot dig och verkar vara precis om vanligt kanske sanningen är en helt annan.


Ifrågasätt aldrig någon med en osynlig sjukdom!

Kom ihåg att personen behöver ditt stöd och inte din misstänksamhet.


Jag förstår också att de som aldrig själva varit drabbade av psykisk ohälsa har svårt att förstå hur det ens funkar.

"Hur kan man vara så trött att man inte kan plocka ut diskmaskinen?" "Hon säger att hon inte kommer upp ur sängen men hur kommer det sig att hon orkar ta en promenad varje dag?" "Jag har sett henne flera gånger på stan men på arbetsplatsen dyker hon minsann inte upp, varför?"


Istället för att gå in i relationen med tvivel så gör det med nyfikenhet. Sluta aldrig att tro på att människan hellre vill vara frisk än sjuk. Bara den tanken får er båda att må bättre.
Om vi ska få människor att bli friskare måste vi hjälpa dem, inte stjälpa dem. Och där hjälpen bor hör varken misstänksamhet, kritik eller ifrågasättande hemma.
Kom ihåg det!

Kram så länge!

Tårarna forsar

Det finns så mycket jag vill skriva om men som jag inte vågar. Det finns så mycket jag vill berätta men jag känner mig inte redo. Det finns så mycket jag inte kan prata om för jag inte orkar! Allt på grund av min ångest och oro! 
Men jag vet om att de kommer göra allt så mycket lättare och det får mig att må så mycket bättre! Jag vet bara inte hur jag ska förmedla mig på rätt sätt!
Ikväll ligger jag i sängen med enorm oro. Tårarna rinner ner för mina kinder, tankarna snurrar och jag kan inte sova! 
Hur och när ska detta få ett slut? 

En sömnlös natt till?

Ännu en gång ligger jag här i sängen...helt slut i både knopp och kropp men kan inte somna! Allt är på grund av denna j@vl@ ångest! 
Åter igen håller den mig vaken med tusen miljontals tankar och oro som snurrar runt, runt, runt, runt.... det verkar aldrig ta slut...

Måndag igen

Godmiddag alla fina! 
Måndag igen, sonen är lämnad på fsk, gubben är lämnad på jobb nytt jobb i Påarp och jag har redan gjort allt som står på min "att göra" lista...
Tvättat, plockat undan, tömt diskmaskinen, bäddat, vattnat blommorna, rensat garderoben och så vidare... idag klättrar jag på väggarna här hemma! Mår inget vidare alls och känner att jag måste göra något hela tiden för att inte bryta ihop totalt! 

Dessa dagarna är värst när man är sjukskriven och jag vet om att det inte hade varit bättre av att jobba! 
På jobb hade jag gått på helspänn, varit orolig för allt jag gjort och inte klarat av att ta ansvar för andras barn! Efter jobbet hade jag varit helt slut i både kropp och själ och jag hade sovit tills dagen efter om jag kunnat! 

Oron stiger mer och mer för varje dag som går nu! Den 23e februari är de tänkt att jag ska börja jobba igen... men hur ska jag klara de när jag inte ens kan ta hand om mig själv här hemma? Jag glömmer att äta om dagarna, jag har laggt allt ansvar när de gäller Benjamin på Tommy, jag har ingen ork till något längre! Är trött konstant, gråter för ingen ting och kan inte koncentrera mig på vad jag sysslar med här hemma... 
vad ska jag göra med mig själv?