Evasaralinnea blogg EvaSaraLinnea.se - Dåliga dagar

Dåliga dagar

Jag har lärt mig hantera vardagarna hyffsat bra men visst har vi alla våra dåliga dagar ibland... ända skillnaden är att mina dåliga dagar nu, är inte som dom var innan Vanja dog. 
Innan var man kanske lite irriterad eller sur över något ett tag och sen gick de över... men idag kan jag ligga i sängen eller soffan en hel dag och bara gråta, sova och må ruskigt dåligt! Vissa dagar är de så pass illa att jag känner att jag lika väl hade kunnat följa med V på hennes resa istället för att må så dåligt! Men med min familj, vänner i min närhet som stöttar mig och finns för mig är det inget allternativ jag prioriterar direkt! 
Dessa fruktansvärda dåliga dagar triggas oftast igång av någon speciell orsak som får mig att tänka extra mycket på V. 
En dag för inte så länge sedan kommer jag minnas länge! Jag var på CenterSyd (Ett shoppingcenter för er som inte vet) och unna mig lite manikyr och fixade till mina naglar. Jag hade det jätte skönt och mysigt för första gången sen sjukhuset och jag kännde mig riktigt avslappnad, tills jag skulle gå ut. Då kom paniken smygandes i min kropp...
Just den dagen var det nog "mammornas dag" på CenterSyd och jag var inom loppet av 3 sekunder omringad av ett tjugotal barnvagnar och bebisar! Det var nog den obehagligaste kännslan och stunden i hela mitt liv... Jag sprang ut där ifrån så fort jag bara kunde och kännde alla blickar mot mig längs den långa vägen till utgången! Väl ute slängde jag mig i bilen och började skrika och gråta! Jag struntade i alla andra ärenden jag hade på CenterSyd och satt kvar i bilen tills jag lugnat ner mig... ca 20 min senare var jag tillräckligt lugn för att starta bilen och köra hem! 
Väl hemma slängde jag mig i sängen och gick inte där ifrån på hela dagen! 
 
 
En annan orsak som kunde få mig må riktigt dåligt är att se alla andra ligga på BB och få komma hem med sina barn. Eller de som får vara med om när sina barn börja krypa, säger sina första ord eller lär sig att gå. Det är så orättvist när alla andra får men inte jag!
Även fast jag glädjer mig av mina närmaste vänner som får barn så kan jag inte hjälpa kännslan som kryper längst min ryggrad när någon berättar om vad deras barn gjort eller sagt! Jag vill också uppleva de med mitt barn?!  
Idag kan jag känna att det är mer hanterbart med andras barn. Jag glädjs mer av mina vänners barn och jag tycker bara det är roligt att få leka med dom små liven eller att få mata en bebis med flaska. Men första månaden efter V dog ville jag bara att alla med barn skulle försvinna ur mitt liv för att jag tyckte allt var så orättvist! Jag insåg att de inte skulle hålla och jag var tvungen att möta små barn förr eller senare så varför inte börja med någon jag känner!? 
Jag bad min vän att komma till mig med sin son så vi kunde prata lite! Till en början gick allt bra men klart var de jobbigt efter ett tag! Den kvällen slutade med att jag inte ville dom skulle gå!