Evasaralinnea blogg EvaSaraLinnea.se -

Dåliga dagar

Jag har lärt mig hantera vardagarna hyffsat bra men visst har vi alla våra dåliga dagar ibland... ända skillnaden är att mina dåliga dagar nu, är inte som dom var innan Vanja dog. 
Innan var man kanske lite irriterad eller sur över något ett tag och sen gick de över... men idag kan jag ligga i sängen eller soffan en hel dag och bara gråta, sova och må ruskigt dåligt! Vissa dagar är de så pass illa att jag känner att jag lika väl hade kunnat följa med V på hennes resa istället för att må så dåligt! Men med min familj, vänner i min närhet som stöttar mig och finns för mig är det inget allternativ jag prioriterar direkt! 
Dessa fruktansvärda dåliga dagar triggas oftast igång av någon speciell orsak som får mig att tänka extra mycket på V. 
En dag för inte så länge sedan kommer jag minnas länge! Jag var på CenterSyd (Ett shoppingcenter för er som inte vet) och unna mig lite manikyr och fixade till mina naglar. Jag hade det jätte skönt och mysigt för första gången sen sjukhuset och jag kännde mig riktigt avslappnad, tills jag skulle gå ut. Då kom paniken smygandes i min kropp...
Just den dagen var det nog "mammornas dag" på CenterSyd och jag var inom loppet av 3 sekunder omringad av ett tjugotal barnvagnar och bebisar! Det var nog den obehagligaste kännslan och stunden i hela mitt liv... Jag sprang ut där ifrån så fort jag bara kunde och kännde alla blickar mot mig längs den långa vägen till utgången! Väl ute slängde jag mig i bilen och började skrika och gråta! Jag struntade i alla andra ärenden jag hade på CenterSyd och satt kvar i bilen tills jag lugnat ner mig... ca 20 min senare var jag tillräckligt lugn för att starta bilen och köra hem! 
Väl hemma slängde jag mig i sängen och gick inte där ifrån på hela dagen! 
 
 
En annan orsak som kunde få mig må riktigt dåligt är att se alla andra ligga på BB och få komma hem med sina barn. Eller de som får vara med om när sina barn börja krypa, säger sina första ord eller lär sig att gå. Det är så orättvist när alla andra får men inte jag!
Även fast jag glädjer mig av mina närmaste vänner som får barn så kan jag inte hjälpa kännslan som kryper längst min ryggrad när någon berättar om vad deras barn gjort eller sagt! Jag vill också uppleva de med mitt barn?!  
Idag kan jag känna att det är mer hanterbart med andras barn. Jag glädjs mer av mina vänners barn och jag tycker bara det är roligt att få leka med dom små liven eller att få mata en bebis med flaska. Men första månaden efter V dog ville jag bara att alla med barn skulle försvinna ur mitt liv för att jag tyckte allt var så orättvist! Jag insåg att de inte skulle hålla och jag var tvungen att möta små barn förr eller senare så varför inte börja med någon jag känner!? 
Jag bad min vän att komma till mig med sin son så vi kunde prata lite! Till en början gick allt bra men klart var de jobbigt efter ett tag! Den kvällen slutade med att jag inte ville dom skulle gå! 
 
 
 
 

Bebiskläderna

När Jag och J fick veta att vi väntade barn berättade vi först för familjen och sen vännerna.
Våra familjer hade sparat massa kläder från när vi var små som vi fick samt att vi köpte en del kläder på loppisar och i butik. Dessa kläder skulle Vanja ha. Hon fick egna lådor i vår byrå som fylldes snabbt med små boddysar, kjolar och annat. 
Jag öppnade inte dom lådorna efter V gått bort. Jag ville inte se en ända liten socka eller boddy som hon skulle ha. Jag drog mig länge länge innan jag bestämde mig för att rensa undan de. I tre månader fick de ligga kvar sen packa jag ner de i lådor och la upp på vinden. 
Att öppna dessa lådor i byrån efter 3 måndader tog hårt på mig. Alla kännslor kom på en och samma gång. 
Att sitta och vika ihop alla byxor, para ihop matchande strumpor och ta ut alla boddysar från lådorna var en känsomässig stund. Jag tänkte mycket på V och alla söta kläder hon skulle haft på sig. 
Kläderna skulle va hennes och sen när hon växt ur dom skulle dom hamna på vinden tills nästa bebis...inte nu, oanvända! 
Tanken att dom inte skulle komma till nytta äcklade mig nästan. Jag ville inte att dom skulle ligga där, oanvända och samla damm på vinden så jag rensade ur en del och gav till en kompis som nästan precis fått en pojke. 
Jag hade en del neutrala färger på mycket av kläderna och de använder han än idag. Det glädjer mig att se dom på honom! 
När jag och J får nästa bebis så småningom så får jag tillbaka de kläderna samt en del som de köpt själva plus att jag kan med glädje plocka ner de som står på vinden. 
Jag har en speciell klänning kvar som jag hade på mig mycket när jag var bebis. Den får ligga kvar i en av lådorna ett tag tills jag köpt mig en ram. Då kommer den hamna på väggen istället tillsammans med ett foto av V och nallarna V fick på begravningen kommer smycka en av våra väggar i vårt sovrum! På så sätt kommer vi titta på henne varje morgon, varje kväll och kunna minnas henne!   
 

Begravningen

Vi hade en liten begravning på Hven inom familjen. Den var inte så dyster och mörk som de flesta begravningar brukar vara utan prästen gjorde allt för att lyfta fina saker istället. 
I kyrkan hade dom satt upp blommorna fint runt urnan vid altaret och orgeln spelade glada toner när vi gick in. 
 
 
 
 
Själva akten i kyrkan var kort och fin. Vi valde att spela upp en låt på CD istället för att ha massa psalmer och annat som associerar till begravningar. Låten heter I'll see you again med Westlife. Texten i låten handlar mer om att man ses igen och än är det inte över! Väldigt fin och jag tror den var uppskattad mellan våra gäster!
 
När vi skulle bära ut Vanjas urna blev det jobbig för mig! Alla som tittade på mig och grät var jobbigt att se. 
Vi sänkte ner henne på sin plats och prästen läste upp en dikt jag hade hittat på internet. 
 
 
Det finns hundratusende stjärnor,
Gud känner varendaste en,
precis som han känner var fjäril
var blomma, var strå, varje sten.

Det finns ingen stjärna och blomma,
som Gud inte kallar vid namn.
Det finns inget barn i all världen,
som inte får rum i hans famn.

Britt G Hallqvist

 

Hela begravningen i helhet var inte så jobbig som jag trodde den skulle bli. Självklart var de jobbigt att ta ett sista förväl av V men allt var ljust och fint under hela dagen så man tänkte inte så mycket på de sorgliga. 

 

Jag har varit uppe vid V och hennes gravplats ett par gånger. Det är skönt att ha ett ställe man kan gå till och veta att hon är där och är trygg nu! Varjee gång man varit där har man fixat med blommorna, torkat bort snö, laggt dit nya saket och passat upp henne.