Evasaralinnea blogg EvaSaraLinnea.se -

Jul på sjukhuset

Julen för mig har alltid symboliserats som familjens högtid. Att spendera den på förlossningen i Lund 2013 var inte vad jag räknat med!
I alla år har jag varit hemma med familjen, ätit julmat, kollat på Kalle Anka och öppnat presenter...Så varför skulle jag inte få göra det nu? 
Julaftons morgon mådde jag hyffsat bra trots det tråkiga beskedet och alla värkar som börjat sen jag blev igångsatt... Mamma och J var med mig i Lund och vi fick en timmes permission att komma ut och få lite luft i lungorna. Vi fick inte åka hem men eftersom jag mådde bra och inte hade så mycket sammandragningar längre åkte vi ändå iväg en stund. 
Vi bestämmde att denna julen inte skulle skilja sig från alla andra år så vi körde till coop och handlade julskinka, köttbullar och andra gottigheter som hör julen till.
När vi kom tillbaka var det dags för ny tablett för min del men mamma och J fixade med maten. 
När jag legat ett tag gick vi upp i dagrummet och åt lite! Dom hade dukat så fint åt mig och det var ruskigt gott med julmat! (man tröttnar fort på sjukhusmaten)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Runt 15 tiden kom svärmor med familjen på besök. Vi satt och tittade på Kalle anka tillsammans och pratade skit som man gör på julen! 
Efter Kalle så öppnade vi självklart presenter också! 
 
 
 
 
Julafton blev som vilken jul som helst bortsätt från att vi var på sjukhuset och smärtan jag fick stå ut med! 
Jag är så oerhört glad över att ha delar av familjen hos mig på julen! Detta lyfte humöret lite och gjorde situationen lite lättare att hantera.
De må låta fel men bäst av allt var att vi fick fira julen med Vanja kvar hos oss! På så sätt kan jag alltid tänka tillbaka och säga att vi fick spändera julen med henne innan hon försvan för gott! 
 
 
 
 
 
 

Dagen till andra återbesöket

23 December var det dags för andra återbesöket. 
Med kombination av lite sömn och mycket mardrömmar vaknade jag väldigt tidigt på morgonen och kände mig alldeles konstig i kroppen. Jag hade en sprängande huvudvärk och magen gjorde extremt ont igen fast denna gången var det annorlunda....Det kändes nästan som värkar. 
Jag minns att jag var jätte orolig över smärtan så jag ringde först till mamma! Tänkte att hon är nog uppe (typ kl 6 på morgonen) och hon skulle ändå köra oss till Lund på eftermiddagen och sen skulle vi handla de sista julklapparna! 
Hon lugnade mig lite och vi bestämde att jag skulle äta frukost och att hon kom in med nästa båt.
Jag ringde även till Lund och dom tyckte absolut att jag skulle komma tidigare men jag skulle inte stressa! 
Jag fick i mig två tuggor av min macka och när mamma kom körde vi direkt till Lund.
När vi kom dit möttes vi av samma barnmorska som jag pratat med i telefon. Hon följde med oss in till de lilla harmoniska rummet och lyssnade på vad jag hade att säga om min smärta innan hon kopplade mig på ett CTG. 
Hon försökte länge med att försöka lista ut hur Vanja låg så att hon kunde få fram ett hjärtljud. Tillsist gav hon upp och sa att det var nog lättare med ett ultraljud så vi blev flyttade till ett annat rum. 
Hon hämtade en annan barnmorska som hjälpte henne med UL. 
Länge strök dom sensorn över magen innan barnmorskan drog en lång suck.
Dom tittar på varandra och skakar på huvudet...
 
"vi hittar inget hjärtljud" 
 
Hela världen rasade och tiden stod still för en lång stund 
 
Barnmorskan sa något jag inte uppfatta och sen gick dom båda ut genom dörren... Jag frågade mamma vad hon sa och då svara hon att dom alltid ville dubbelkolla innan det bekräftades fullständigt så dom skulle hämta min läkare. 
 
Aha dom har kanske sett fel och V lever fortfarande, tänkte jag men så var inte fallet... Läkaren hittade heller inga hjärtljud... 
 
Tiden här efter var väldigt jobbig... vi pratade länge med läkaren och barnmorskan om präst eller inte präst, begravning, sjukskrivning och föräldraledighet. Vi pratade om hur framtiden såg ut i mitt fall, att detta med tidig medicinering, troligen inte kommer upprepas i eventuell nästkommande graviditet osv...
Allt var så jobbigt att lyssna på...det ända jag kunde tänka på var vår underbara lilla dotter... Vi skulle inte få åka hem med henne som vi alltid har tänkt och hoppats. Nu var hon död...Död i min mage.
I min mage...juste, hon måste ut också ju...Läkaren sa att jag skulle bli igångsatt och att det skulle ske den normala vägen!
Jag blev inlaggd och fick medicinering direkt och nu var det bara till att vänta...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
23 december 2013 var dagen du gav upp!
En månad sedan idag för att vara exakt!
En månad av både smärta och sorg.
En bit av våra hjärtan fick du med dig till himmelen!
Vi saknar dig så <3
 

Första återbesöket

Första återbesöket var på fredagen den 20 december! När vi kom till Lund blev vi varmt omhändertagna av barnmorskan! Jag hade ju träffat dom ett par gånger redan så var väl igenkänd när jag klev in genom dörren! 
Istället för att behöva sitta och vänta i väntsalen tillsammans med alla andra gravida par fick vi ett eget litet rum innan dom kalla in oss till undersökningsrummet! 
De lilla rummet var mysigt inrett med jätte fina harmoniska tavlor, ett litet skrivbord och en fåtölj! Betydligt mycket trevligare än väntsalen med tomma väggar och trästolar! 
Där inne fick jag ligga med CTG en tid och samtidigt passade barnmorskan på att ta blodtrycket på mig då det varit något högt de senaste dagarna! 
Precis som förra gången var det skönt att höra det lilla pickande ljudet och få veta att hon fortfarande levde men också väldigt plågsamt när det inte var jämn kurva som visades på skärmen...
Efter det gjordes det en flödesmätning och ultraljud (precis som förra gången).
 
Barnmorskan vi träffade på UL var en energiknippe! Munnen gick i ett och jag ville bara få tyst på henne! Men hon var åtminstone generös att ge oss 2 bilder gratis! 
Efter detta var vi åter i det lilla harmoniska rummet och jag trodde vi skulle få träffa ytterligare en ny läkare...men till min lycka och förvåning var det samma som jag träffat tidigare och jag blev enormt glad över att slippa träffa fler okända människor! 
 
Han förklarade att situationen var oförändrad och att Vanja fortfarande inte hade det bra i min mage! Ända skillnaden var att V's hjärta slog mer jämnare slag! Han kunde inte säga varför men anade att det berodde på att jag var under stress sist och nu lugnat ner mig något! V blir väldigt påverkad av mitt humör och reagerar olika på olika sinnesställningar! 
Nytt återbesök bokades till måndagen veckan därpå, och vi åkte hem något lugnare! 
 
Hoppet reste sig väldigt mycket efter detta besöket! Både jag och J ändrade inställning till det hela! 
"Det kanske inte är så allvarligt längre" tänkte vi och fortsatte blicka framåt! 
Samtidigt så vill man inte hoppas för mycket! Vad som helst kan hända fortfarande.... 
 


Chockbeskedet

Under Onsdagen den 19 december, när vi var i Lund gjordes det en massa undersökningar igen. Allt för att utesluta något akut läge och fokusera på det bästa för vår dotters framtid istället! Nytt för denna gången var att det gjordes en mer grundlig flödesmätning. Det är undefär samma sak som ett ultraljud med samma mekanism men man lyssnar på barnets hjärtljud och kollar flödet genom blodkärlen istället för att hålla på att mäta barnet. 
Det var en lång och plågsam undersökning fast än att det inte fysiskt gjorde ont! Att ligga och lyssna på mitt barns hjärtljud som inte slog jämna slag kan jag än idag tänka på! 
Läkaren vi träffade denna dagen var helt otroligt duktig! Han såg allt från vår synvinkel och förstod att vi var oroliga så han gjorde sitt bästa för att lugna ner oss och se till att vi hade det så bra som möjligt! Trots detta vill jag helst glömma denna fruktansvärda dagen.
Efter alla undersökningar var det nämligen dags för dommen... Läkaren försökte gå rakt på sak för att stilla vårt sinne innan han förklarade mer utförligt om Vanjas situation... 
Hur vi än skulle göra var det inte säkert att vi fick ett barn vid livet. Hon skulle troligvis inte överleva i magen då förhållandena inte var bra med fostervatten, flöde osv och ett snitt såhär tidigt i graviditeten kunde heller inte vara en garanti till att det skulle bli bättre. Sprutan jag fick i Helsingborg dagen innan skulle hjälpa till att utveckla V's organ så vi eventuellt kunde göra ett akut snitt fredagen den 27 december istället. Då borde hon åtminstonde klara sig med maksiners hjälp till en början.
Vi pratade en lång stund med läkaren den dagen vilket kändes väldigt skönt för vi fick en riktig inblick hur kritiskt läget var och hur dom närmaste dagarna skulle se ut. 
Återbesök bokades till fredagen och måndagen och vi diskuterade eventuellt snitt till den 27e. Sedan fick vi åka hem på permision. 
 
En sak läkaren sa innan vi åkte hem kommer jag sent att glömma: 
-Hoppet är det sista som överger oss! 
 
Dom orden har jag funderat mycket på. Inte bara då utan även nu i efterhand och jag tror på de till 100%
Hoppas gör vi hela tiden men det är inte alltid det blir som man vill...
 
Under torsdagen när vi fick vara hemma försökte vi hålla oss så starka som möjligt! Vi rådde om varandra och gjorde det bästa av situationen! Istället för att tänka på att vår dotter kanske skulle dö försökte vi tänka på att vi kanske får träffa henne några månader tidigare! Vi pratade om allt positivt och uteslöt det negativa i det hela för vårt eget bästa. 
Denna dagen kände jag mer sparkar och aktivitet än vanligt. Antagligen för att jag ansträngde mig mer till att känna efter om hon fortfarande levde. I vilket fall som så var det en underbar kännsla att få känna henne sparka och göra kullerbyttor. Varje gång jag satte min hand på magen var det precis som att hon satte sin på insidan och tryckte ut för att lugna ner mig. 
På nätterna sov jag inte så bra! Jag minns att jag vaknat mycket och varit orolig samt att jag drömt många konstiga men också många fina drömmar! 
Jag minns speciellt en dröm som jag ibland kan drömma idag... 
 
Jag drömmer att jag är ute och går, med mig har jag Vanja i en blå vagn med tjocka däck och en blomma på sidan. Vi går på en stig med träd vid sidan om. Vid slutet av den stigen kommer jag ut ur skogen utan vagn...
Sen vaknar jag med tårar i ögonen!
 
 

Alla dessa undersökningar

Första sjukhusbesöket i Lund var heller ingen rolig upplevelse! Trots att alla människor man mötte var betydligt mycket trevligare än i Helsingborg så under tiden vi var där hatade jag dom allihopa... Nu i efterhand tackar jag dom för att dom fanns där för mig!
 
Efter den långa bilfärden av gråt och oro från Hbg så var vi framme i Lund på tisdagseftermiddagen. Vi skulle äntligen få ett besked om vad som händer vår lilla Vanja.
Läkaren hade pratat med dom i Hbg så hon hade någon form av uppfattning om hur situationen låg till! Detta var enormt skönt för då slapp jag förklara allt igen innan dom satte igång att undersöka mig.
Nya blodprover skulle tas, urinprov fick jag lämna igen och de kollade blodtrycket innan dom gjorde en bedömning av läget.
Läkaren vi fick träffa var jätte trevlig och väldigt noggran med att förklara så utförligt som möjligt av vad som hände. Hon ville göra ett ultraljud igen för att få en egen uppfattning av V's ställning. 
Denna gången låg vi inte under tystnad utan läkaren förklarade allt efterhand som hon flyttade ultraljudet på min mage. Hon förklarade iprincip samma som i Hbg men denna gången förstod jag faktiskt vad hon sa.
V hade lite fostervatten omkring sig vilket gjorde att hon hade svårt att röra på sig. Hennes hjärtljud var inte enligt normal kurva som det borde vara. Blodflödet genom navelsträngen var nogot tilltäppt och hon fick på så sätt inte tillräckligt med näring. Måtten av hjässa, mage, lårben osv visade att hon var väldigt tillväxthämmad. Hade vi inte vetat när jag hade sista mens kunde man tro att jag bara var i graviditetsvecka 20 (var i v 26+). 
När hon mätte V kunde hon även se att huvudet och bröstkorgen var nogot större än resten av kroppen. Då förstod hon att något inte var bra. Hon förklarade att när ett barn inte mår bra så transporteras blodet snabbare till hjärna och hjärta för att chansen att överleva ska bli större då dessa organ behöver mer näring än övriga i kroppen. 
Efter denna undersökningen fick vi ett rum och läkaren förklarade att dom ville jag skulle stanna kvar under observation över natten då jag hade något högt blodtryck så jag inte fick havandeskapsförgiftning. 
Jag frågade vad som skulle hända V men det kunde hon inte svara på nu. Hon sa däremot att det inte såg bra ut och att hon ville det skulle göras fler kontroller på mig dagen efter och att jag skulle få träffa en annan läkare så att dom kunde diskutera bästa utvägen för oss. 
 
Den natten sov jag nog inget alls. All oron och alla känslor tog över min kropp och jag hade väldigt svårt att slappna av. När jag väl kom till ro var det dags att kolla blodtrycket... suck! 
 
Morgonen efter skulle det göras Ytterligare några undersökningar innan vi skulle få ett besked... Kan vi bara inte få veta?