Evasaralinnea blogg EvaSaraLinnea.se - Förlossningen (känslig bild i inlägget)

Förlossningen (känslig bild i inlägget)

Att förlora sitt barn i magen är nog något av de värsta man kan vara med om! Inte nog med de så ska man behöva gå igenom en förlossning och veta att man inte får åka hem med sitt barn! Det är en enorm prövning som INGEN ska behöva utsättas för! 
 
För mig tog de tre dagar från de jag blev igångsatt tills jag förlöstes. Tre långa dagar med sammandragningar och förvärkar som hette duga! 
Det var väldigt blandade känslor att bära på sitt döda barn så länge. För varje sekund som gick ville jag bara att det skulle vara över så jag slapp veta att de lilla som en gång var ett liv, inte lever längre men ändå finns kvar innut i mig.
Samtidigt så ville jag behålla henne så länge som möjligt för jag viste att jag aldrig mer kommer få se henne mer än på ett kort och i mitt minne! 
Men i vilket fall som så skulle jag ändå förlösa vår ängel och jag är otroligt glad över att min mamma var med mig den dagen! 
 
På natten till den 25 december låg jag med intensiva förlossningsvärkar under en tid som kändes som en evighet men egentligen bara var ca 1,5 timme. Med lustgasen tätt mot näsan kämpade jag mig igenom de allt mer tätare värkarna. Jag minns att allt plötsligt upphörde och att utdrivningsfasen (som det fint heter) var igång.
Jag såg på J att han tyckte det var jobbigt, troligen på grund av allt blod jag förlorade, så jag bad mamma gå ut med honom ett tag så kunde de komma in när det var färdigt! 
Själva förlossningen var inte så jobbig som jag trodde. I och med att Vanja var så liten gjorde det varken ont eller var svår att krysta ut! Det gick väldigt fort dess utom! 
Kl 04:03 var hon ute och jag fick hålla henne i min famn. Med full fokus på V och lite lustgas kvar i kroppen så minns jag inte mycket av vad som hände runtomkring! Jag vet att moderkakan kom snabbt där efter och att barnmorskan rengjorde mig från allt blod och sen kom J och mamma in igen! 
Vi turades om att hålla de underbara och vackraste lilla gryn så länge vi bara orkade (det var ju trots allt mitt i natten)
Snart blev vi tröttare och tröttare en efter en och tillsist fick vi be barnmorskan att ta hand om V så vi kunde få sova.
Tro det eller ej men den natten sov jag faktiskt i 2 timmar... 
 
På morgonen ville dom ta mer prover på mig för att se så värderna var bra innan vi fick åka hem. 
Under tiden vi väntade på svaren hade vi V inne på rummet. Vi tog bilder på henne, "pratade med henne" och njöt så länge det varade. Snart skulle vi få åka hem så vi bad barnmorskan ta hand om V för en sista gång så vi kunde göra oss färdiga för hemfärd. 
Vi sa hejdå till henne och sen rullades hon ut. Först då sprutade tårarna ner för mina kinder. Jag skulle aldrig mer få se henne igen. Vår lilla dotter skulle inte få följa med oss hem och få sova i sin lilla säng. Det gjorde så ont att se henne rullas iväg.. varför skulle detta hända just oss? VARFÖR? 
 
Nu ville jag bara hem..
 
Att få svaren på proverna tog längre tid än vad som sags... till sist kom barnmorskan in. 
Något med levringsvärdet i blodet var inte bra så jag skulle få stanna en natt till...
 
H*****Es J***A F*N JAG VILL HEM
 
Jag blev så arg när barnmorskan sa de... jag som så gärna ville hem...hem till min egen säng och till vår lägenhet där det inte finns massa människor runt omkring mig... 
Då jag vet hur mycket J hatar sjukhus så skickade jag hem honom men mamma stannade kvar.
Jag och mamma åt pizza och kollade på en film som gick på tv sen skulle vi försöka sova...
 
mmh de gick ju inte denna natten heller... morgonen efter orkade jag inte bry mig om alla människor som kom in i rummet för nya provtagningar osv... min väska var packad, jag hade fått duscha och kläderna var på... idag SKA jag hem.
Provsvaren kom tillbaka med positiva svar och innan barnmorskan han prata till punkt var jag ute om dörren.
 
 
 
#1 - Maria Carlberg

Tårarna rinner... Inte lätt dessa minnen från förlossningen, men Linnea, försök att tänka positivt Jag vet att det är lätt sagt men... nästa gång har ni bebisen med er hem. Sannolikheten att detta händer er igen är ju minimal!!
Oj oj, glömmer aldrig hur jobbigt det var att vi som föräldrar inte kunna trösta. Inte kunna göra ngt för att lindra detas smärta. Ni har varandra och jag hoppas verkligen att ni båda delar era känslor med varandra. Smärtan komer nog aldrig att försvinna helt, men ni lär er att leva med den. Skickar massor med styrke kramar!!!!

#2 - Cattie

Åh, vilket litet knyte. Er lilla ängel har det fint i Nangiala. Sov gott Lilla Vanja
Tack för att du delat med dig Linneá.

Kram

#3 - Elina. P

Kramar till er!! ❤️<3

#4 - Anna Mamma till en ängel

Gör så ont i hjärtat att läsa! men jag vet hur du känner det för jag själv blev mamma till en underbar ängel för 4 veckor sedan, vi fick veta i vecka 41+5 att vår älskade dotter inte levde längre ... just nu kämpar jag med ständig sorg och förtvivlan!
ta hand om dig!

#5 - Linnea

Beklagar sorgen över att ni inte fick behålla er lilla dotter.
Kram