Evasaralinnea blogg EvaSaraLinnea.se - Bemötandet

Bemötandet

Under hela min graviditet var jag av olika anledningar på sjukhuset sammanlagt i 12 dagar! Under dom 12 dagarna mötte man olika människor hela tiden! Undersköterskor, sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, barnläkare, specialist läkare...you name it! 
De första gångerna gjorde det inget med olika personer hela tiden! Jag visste att de skulle ta väl hand om mig och få mig att må bättre! Men efter att vi fick veta att V inte hade det bra i min mage var det jobbigt att träffa olika läkare hela tiden! Varje gång det kom en ny läkare fick jag berätta om mig själv, mitt barn och situationen! Det tog på krafterna att behöva prata om det och speciellt när jag inte visste så mycket och var så rädd! 
När jag var inlagd i Helsingborg första gången blev jag aldrig lämnad ifred...undersköterska, efter undersköterska skulle ta prover, blodtryck osv och jag fick aldrig chansen att andas och ta de lungt innan nästa undersköterska kom in i rummet för nya provtagningar! Och varje gång var de en ny människa som stack in huvudet genom dörren och presenterade sig! 
Sen blev jag skickad till Lund och där var de samma veva igen... Nya ansikten, nya namn och nya läkare att berätta för... Till sist blev de så inövat så jag kände mig som en robot...
 
Efter att jag varit hemma en dag vände allt! Till första återbesöket var de förvånadsvärt nog samma människor jag mötte! Det var speciellt en barnmorska som hälsade så glatt på mig på specialist mödravården! 
Fick även träffa samma läkare och denna gången frågade hon inte Vad det var med mig utan HUR det var med mig nu efter allt som hade hänt! 
Även fast jag inte mådde bra var de så sköt att slippa dra hela historien igen! 
När vi satt i väntrummet gick de förbi många nya ansikten igen men ingen som frågade vad det var med mig eller som skulle ta en massa prover! 
 
När jag varit hemma två dagar till och kom tillbaka akut på måndagen var de precis som jag var kändis på sjukhuset! Alla hälsade så glatt på mig, pratade med mig om annat än graviditeten och gav mig en massa kramar! 
Detta var samma dag som vi fick veta att V inte levde längre och jag skulle få komma ner på förlossningsavdelningen! 
Jag oroa mig om att behöva berätta för nya människor igen men de hade redan läkaren tagit hand om! 
Han hade pratat med alla som jobba där så alla visste hur situationen låg till och jag slapp prata om det med massa nya människor! 
 
Personalen på förlossningen får bäst betyg i bemötande! Alla var lugna, trevliga, snälla och de lämnade mig ifred!! Ända gången jag behövde träffa någon var när det var dags för ny pilla ca var 4 timme eller när jag ringde på klockan (vilket jag bara gjorde 1 gång när jag skulle förlösas). Och varje gång det skulle vara personal byte informerade de väldigt tydligt om de. 
I och med att det var jul så träffade jag bara 3 olika personalgrupper (ingen ville tydligen jobba då). Alla tre var väldigt trevliga och förstående och de pratade till mig som vi hade känt varandra i hela livet! 
Idag är jag oerhört tacksam över bemötandet från personalen på förlossningen! 
När man är i en sådan situation som mig så vill man inte bli påtvingad att prata om det hela tiden och speciellt inte med människor som man inte känner! Man måste få smälta allt själv och ta de i sin egen takt och de fick jag göra på förlossningen! 
 
Väl hemma igen efter förlossningen mötte vi den svåraste situationen av alla...att berätta för våra bekanta vad som hade hänt! 
Familjen visste redan, de allra närmaste vännerna berättade vi lätt för men resten? 
 
Vi valde att skriva ut de på Facebook för att lätt nå ut till alla som visste om att jag var gravid samt att slippa frågor som "hur är de med magen?", "går de bra med graviditeten?" eller värst av allt "när kommer bebisen?"...
Även fast vi fick många frågor om vad som hade hänt var se sköt att få de sagt på Facebook och inte mellan 4 ögon till så många människor
Vi fick så många fina kommentarer och hälsningar och jag tackar alla för de! 
Det värmer och betyder väldigt mycket när någon tänker på en! Det hjälper en att bearbeta sorgen! 
#1 - Maria

Jag beklagar att era underbara lilla Vanja inte fick stanna hos er.. Fick själv en liten ängel den 1/2-14. En liten Hugo. Kan inte annat än instämma i det du skrivit om bemötande och känslorna kring detta.. En oerhörd smärta som infinner sig när man inte får åka hem med sin efterlängtade son/dotter. En smärta som inte går att beskriva eller förstå om man inte upplevt den.. Sänder en kärlekstanke till er och till eran vackra Vanja. <3

#2 - Persson & Jenny

<3 <3 <3