Evasaralinnea blogg EvaSaraLinnea.se -

Bemötandet

Under hela min graviditet var jag av olika anledningar på sjukhuset sammanlagt i 12 dagar! Under dom 12 dagarna mötte man olika människor hela tiden! Undersköterskor, sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, barnläkare, specialist läkare...you name it! 
De första gångerna gjorde det inget med olika personer hela tiden! Jag visste att de skulle ta väl hand om mig och få mig att må bättre! Men efter att vi fick veta att V inte hade det bra i min mage var det jobbigt att träffa olika läkare hela tiden! Varje gång det kom en ny läkare fick jag berätta om mig själv, mitt barn och situationen! Det tog på krafterna att behöva prata om det och speciellt när jag inte visste så mycket och var så rädd! 
När jag var inlagd i Helsingborg första gången blev jag aldrig lämnad ifred...undersköterska, efter undersköterska skulle ta prover, blodtryck osv och jag fick aldrig chansen att andas och ta de lungt innan nästa undersköterska kom in i rummet för nya provtagningar! Och varje gång var de en ny människa som stack in huvudet genom dörren och presenterade sig! 
Sen blev jag skickad till Lund och där var de samma veva igen... Nya ansikten, nya namn och nya läkare att berätta för... Till sist blev de så inövat så jag kände mig som en robot...
 
Efter att jag varit hemma en dag vände allt! Till första återbesöket var de förvånadsvärt nog samma människor jag mötte! Det var speciellt en barnmorska som hälsade så glatt på mig på specialist mödravården! 
Fick även träffa samma läkare och denna gången frågade hon inte Vad det var med mig utan HUR det var med mig nu efter allt som hade hänt! 
Även fast jag inte mådde bra var de så sköt att slippa dra hela historien igen! 
När vi satt i väntrummet gick de förbi många nya ansikten igen men ingen som frågade vad det var med mig eller som skulle ta en massa prover! 
 
När jag varit hemma två dagar till och kom tillbaka akut på måndagen var de precis som jag var kändis på sjukhuset! Alla hälsade så glatt på mig, pratade med mig om annat än graviditeten och gav mig en massa kramar! 
Detta var samma dag som vi fick veta att V inte levde längre och jag skulle få komma ner på förlossningsavdelningen! 
Jag oroa mig om att behöva berätta för nya människor igen men de hade redan läkaren tagit hand om! 
Han hade pratat med alla som jobba där så alla visste hur situationen låg till och jag slapp prata om det med massa nya människor! 
 
Personalen på förlossningen får bäst betyg i bemötande! Alla var lugna, trevliga, snälla och de lämnade mig ifred!! Ända gången jag behövde träffa någon var när det var dags för ny pilla ca var 4 timme eller när jag ringde på klockan (vilket jag bara gjorde 1 gång när jag skulle förlösas). Och varje gång det skulle vara personal byte informerade de väldigt tydligt om de. 
I och med att det var jul så träffade jag bara 3 olika personalgrupper (ingen ville tydligen jobba då). Alla tre var väldigt trevliga och förstående och de pratade till mig som vi hade känt varandra i hela livet! 
Idag är jag oerhört tacksam över bemötandet från personalen på förlossningen! 
När man är i en sådan situation som mig så vill man inte bli påtvingad att prata om det hela tiden och speciellt inte med människor som man inte känner! Man måste få smälta allt själv och ta de i sin egen takt och de fick jag göra på förlossningen! 
 
Väl hemma igen efter förlossningen mötte vi den svåraste situationen av alla...att berätta för våra bekanta vad som hade hänt! 
Familjen visste redan, de allra närmaste vännerna berättade vi lätt för men resten? 
 
Vi valde att skriva ut de på Facebook för att lätt nå ut till alla som visste om att jag var gravid samt att slippa frågor som "hur är de med magen?", "går de bra med graviditeten?" eller värst av allt "när kommer bebisen?"...
Även fast vi fick många frågor om vad som hade hänt var se sköt att få de sagt på Facebook och inte mellan 4 ögon till så många människor
Vi fick så många fina kommentarer och hälsningar och jag tackar alla för de! 
Det värmer och betyder väldigt mycket när någon tänker på en! Det hjälper en att bearbeta sorgen! 

Förlossningen (känslig bild i inlägget)

Att förlora sitt barn i magen är nog något av de värsta man kan vara med om! Inte nog med de så ska man behöva gå igenom en förlossning och veta att man inte får åka hem med sitt barn! Det är en enorm prövning som INGEN ska behöva utsättas för! 
 
För mig tog de tre dagar från de jag blev igångsatt tills jag förlöstes. Tre långa dagar med sammandragningar och förvärkar som hette duga! 
Det var väldigt blandade känslor att bära på sitt döda barn så länge. För varje sekund som gick ville jag bara att det skulle vara över så jag slapp veta att de lilla som en gång var ett liv, inte lever längre men ändå finns kvar innut i mig.
Samtidigt så ville jag behålla henne så länge som möjligt för jag viste att jag aldrig mer kommer få se henne mer än på ett kort och i mitt minne! 
Men i vilket fall som så skulle jag ändå förlösa vår ängel och jag är otroligt glad över att min mamma var med mig den dagen! 
 
På natten till den 25 december låg jag med intensiva förlossningsvärkar under en tid som kändes som en evighet men egentligen bara var ca 1,5 timme. Med lustgasen tätt mot näsan kämpade jag mig igenom de allt mer tätare värkarna. Jag minns att allt plötsligt upphörde och att utdrivningsfasen (som det fint heter) var igång.
Jag såg på J att han tyckte det var jobbigt, troligen på grund av allt blod jag förlorade, så jag bad mamma gå ut med honom ett tag så kunde de komma in när det var färdigt! 
Själva förlossningen var inte så jobbig som jag trodde. I och med att Vanja var så liten gjorde det varken ont eller var svår att krysta ut! Det gick väldigt fort dess utom! 
Kl 04:03 var hon ute och jag fick hålla henne i min famn. Med full fokus på V och lite lustgas kvar i kroppen så minns jag inte mycket av vad som hände runtomkring! Jag vet att moderkakan kom snabbt där efter och att barnmorskan rengjorde mig från allt blod och sen kom J och mamma in igen! 
Vi turades om att hålla de underbara och vackraste lilla gryn så länge vi bara orkade (det var ju trots allt mitt i natten)
Snart blev vi tröttare och tröttare en efter en och tillsist fick vi be barnmorskan att ta hand om V så vi kunde få sova.
Tro det eller ej men den natten sov jag faktiskt i 2 timmar... 
 
På morgonen ville dom ta mer prover på mig för att se så värderna var bra innan vi fick åka hem. 
Under tiden vi väntade på svaren hade vi V inne på rummet. Vi tog bilder på henne, "pratade med henne" och njöt så länge det varade. Snart skulle vi få åka hem så vi bad barnmorskan ta hand om V för en sista gång så vi kunde göra oss färdiga för hemfärd. 
Vi sa hejdå till henne och sen rullades hon ut. Först då sprutade tårarna ner för mina kinder. Jag skulle aldrig mer få se henne igen. Vår lilla dotter skulle inte få följa med oss hem och få sova i sin lilla säng. Det gjorde så ont att se henne rullas iväg.. varför skulle detta hända just oss? VARFÖR? 
 
Nu ville jag bara hem..
 
Att få svaren på proverna tog längre tid än vad som sags... till sist kom barnmorskan in. 
Något med levringsvärdet i blodet var inte bra så jag skulle få stanna en natt till...
 
H*****Es J***A F*N JAG VILL HEM
 
Jag blev så arg när barnmorskan sa de... jag som så gärna ville hem...hem till min egen säng och till vår lägenhet där det inte finns massa människor runt omkring mig... 
Då jag vet hur mycket J hatar sjukhus så skickade jag hem honom men mamma stannade kvar.
Jag och mamma åt pizza och kollade på en film som gick på tv sen skulle vi försöka sova...
 
mmh de gick ju inte denna natten heller... morgonen efter orkade jag inte bry mig om alla människor som kom in i rummet för nya provtagningar osv... min väska var packad, jag hade fått duscha och kläderna var på... idag SKA jag hem.
Provsvaren kom tillbaka med positiva svar och innan barnmorskan han prata till punkt var jag ute om dörren.